På en punkt är jag riktigt oenig med innehållet i Miroslaws debattartikel: Miroslaw skriver att inhyraren och Adecco ska ha ett ”delat ansvar” på arbetsplatsen avseende arbetsmiljön och säkerheten. Det är, enligt min mening, inte bara fel utan också direkt farligt. All erfarenhet säger att delat ansvar är ingens ansvar och det gäller också i detta sammanhang!

Vi vet hur viktig rollfördelningen är och tydligheten i ansvaret är för att skapa en säker arbetsplats, och det får vi absolut inte avvika från. Det är precis det här som är problemet när vi använder inhyrd arbetskraft, och för den delen även när vi arbetar tillsammans med underentreprenörer, om vi inte reder ut vem som bär ansvaret.
Ansvaret för säkerhet måste dessutom tydliggöras ut på individnivå som jag skrivit om tidigare. Ytterst har var och en ansvar för den egna säkerheten, men även för att påminna arbetskamraten om när hon eller han beter sig på ett farligt sätt.

Så Miroslaw Staniszewski, ta en ordentlig funderare på hur vi skall klara denna utmaning.
Delta gärna i Sveriges Byggindustriers pågående arbete för ökad säkerhet på branschens arbetsplatser och ta gärna en diskussion med vår organisation inom Veidekke. För vi måste lösa denna viktiga fråga om bemanningsbranschen skall ha en framtid.

Per-Ingemar

Veidekke välkomnar verkligen detta gemensamma arbete.
Det är helt oacceptabelt att det sker allvarliga olyckor på våra arbetsplatser.

Det är naturligtvis aningen förmätet av mig att komma med tips till Charlotte som har en gedigen erfarenhet från sitt arbete i arbetsmiljöverket, men… Pass upp så vi inte hamnar i fler regler, rutiner och föreskrifter. Det blir, i vart fall i vårt företag, allt mer tydligt att de viktigaste faktorerna för förbättringsarbetet inom säkerhet är tydligt ledarengagemang, tydlig ansvarsfördelning och den personliga attityden.
Inte minst måste vi vara tydliga med att varje individ har ett tungt ansvar för sin egen och arbetskamratens säkerhet. Vi ska vara rädda om oss själva och varandra, oavsett om det är en medarbetare i det egna företaget eller hos en UE.

Det handlar om en attitydförändring, det som är allra svårast att jobba med och det som innebär att vi inte skall uppträda som den ”cowboy-bransch” vi tidigare varit.

Välkommen Charlotte! Ditt arbete är otroligt viktigt och Du behövs!

Per-Ingemar

Under mina år i branschen, har jag aldrig varit med om ett sådant bemötande vid lanseringar av liknande gemensamma system. Det brukar, för det mesta, vara klagomål och allmänna negativa kommentarer som inte bidrar positivt, utan bara är kontraproduktiva.

Så, varför ser det annorlunda ut denna gång?
Jo Emile, och alla andra som jobbat med vårt nya verksamhetssystem, har verkligen involverat organisationen i framtagandet och utvecklingsarbetet.
Äkta involvering och ingen s k ”skendemokrati”. En äkta involvering som har skapat positivt intresse och engagemang att göra det som från början är bra, ännu bättre.

Tack Emile, Gunn, Johan och alla andra som har tagit fram systemet och för att ni visar vad Veidekkes fokus på involvering betyder i praktiken!
Och tack till alla ni som verkligen deltar i förbättringsarbetet!

Per-ingemar

En av hennes åtgärder är att sätta sig ner och lyssna på branschföreträdarna, för att höra vad politikerna kan göra för att förbättra förutsättningarna. Det är bra! Stefan Attefall har visat stor hörsamhet mot branschen och det låter bra att även du Veronica har den inställningen. Men sedan blir det fel.

Veronica är tydlig med att hon tänker återinföra subventioner för att öka bostadsbyggandet, och att hon, tvärtemot det hon säger innan, inte tänker lyssna på branschen och dess företrädare som inte tror på ökade subventioner.
Veronica, lyssna på folk i branschen innan du bestämmer dig och målar in dig i ett hörn kring subventionsfrågan. Lyssna exempelvis på Sonny Modig på MKB, som är tydlig med att det stelbenta hyreslagssystemet är grunden till problemen i bostadsbyggandet och att det är de med minst betalningsförmåga som drabbas hårdast.

Kom gärna och besök oss på Veidekke. Du är varmt välkommen och vi skall göra vårt bästa för att berätta hur vi ser på frågan.
Vi som varit med under tiden med subventioner och varit med om kampen för att ta oss genom det som gjort ont vid avskaffandet av det gamla systemet, vill inte gå samma jobbiga väg tillbaka. För subventionerna ger inga andra effekter än att effektiviteten i byggandet blir sämre, konkurrensen minskar och bostadskonsumenterna får i förlängningen betala notan.

Per-Ingemar

I artikeln påtalar Sjöstrand vikten av att de svenska anläggningsföretagen måste bli väldigt mycket effektivare för att klara konkurrensen med de utländska företagen. Han pekar bl a på utfallet av upphandlingarna av de olika delarna i Norra Länken. Av totalt 10 etapper så avgick utländska företag som segrare i sju av dessa.

Vi i Veidekke är glada och stolta över att vi fick vara med och utföra ett par av etapperna men vi känner oss kanske inte så utländska. Vi är visserligen börsnoterade i Oslo och koncernkontoret finns i samma stad men vi i Veidekke Sverige känner oss nog ganska svenska, även om vi är stolta över vårt norska ursprung.

Men det är inte det viktiga i intervjun med Per Sjöstrand tycker jag.
Det viktiga är Pers statement om att vi måste bli effektivare, för det har han helt rätt i.

Vi i branschen, svenskar och ”utlänningar”, arbetar dagligen med att förbättra effektiviteten. Vi i Veidekke har ett arbetssätt som vi kallar ”Värdeskapande Samspel” och när vi får till detta med alla som är involverade i projektet, medarbetare, leverantörer och kunder, det är då vi lyckas som allra bäst.
Sjöstrand hyllar totalentreprenaden som bästa entreprenadform och det har jag i tidigare blogg-inlägg hållit med om. Men, som jag också skriver i den bloggen, det räcker inte med en riktig entreprenadform, inte ens om den kombineras med en bra ersättningsform. Vi måste ha medarbetare, både hos entreprenören och hos kunden, som tror på samarbete och som förstår att vi måste hjälpa varandra att bli duktiga.

Trafikverket är en extremt stor kund och byggherre i Sverige, på en sådan vilar det också ett stort ansvar. Ett ansvar att säkerställa professionalitet , rätt incitament till de som tävlar om uppdragen, rätt förutsättningar i avtalen samt projektledare med rätt inställning. De bör också se till att både projektet, kunden och entreprenören lyckas väl, för det är definitionen på hög effektivitet!
Vi ser lysande exempel på detta i många projekt, men vi ser tyvärr också exempel på det motsatta. Ibland är det vi entreprenörer som misslyckas med att ha medarbetare med rätt attityd, men det finns faktiskt också exempel där Trafikverkets projektledare inte riktigt förstått ordet samverkan. Även om man använder det ordet.

Vi i branschen ser fram emot att Du tar Din del av ansvaret för att öka effektiviteten i Anläggningsbranschen, och jag vågar lova att vi från entreprenörerna, både svenska och ”utlänningar”, kommer att jobba hårt för att ta vår del av ansvaret.

Välkommen tillbaks till anläggningsbranschen Per Sjöstrand – Du behövs!

Per-Ingemar

Många gånger utgår vi från vår egen tro eller antagande när vi tolkar och återberättar något som sker eller som man hört i företaget, i stället för att ta reda på fakta och inte sprida felaktiga rykten.

Känner Du igen beskrivningen?
När personer ”vet” att det ligger något speciellt bakom en viss händelse? När personer ”tror” att det är ett lömskt uppsåt bakom en persons handlande?
Har Du hört personer säga att ”visserligen så sade chefen/arbetskamraten så här, men han/hon menade säkert något annat? Eller ledare som säger ”Det har jag varit tydlig på men…..”

Kan vi inte hjälpas åt att försöka få bort detta fenomen?
I Veidekke och i andra företag? I umgänget med vänner och familjer? Det är sällan att dessa antaganden leder framåt eller till nåt positivt. Oftast bara elände och oro!

Kunde vi inte börja ha som utgångspunkt att det finns ett gott syfte bakom ett visst handlande eller uttalande? I stället för att tolka allt till det negativa?

Enligt mailskrivaren så skall det finnas ett citat från någon gammal film som säger att ”assumptions is the mother of all fuck ups”!
Kan man uttrycka det bättre?

Per-Ingemar

Det är en häftig ambitionsnivå och det skall det vara, för ingen på våra arbetsplatser skall behöva skada sig eller få andra men av sitt arbete.

När jag under förberedelserna för presentationen tittade på lite statistik om vad som hänt på våra arbetsplatser under 2011 så gjorde jag en intressant iakttagelse. Den absoluta majoriteten av de olyckshändelser vi registrerade, där de flesta är småolyckor som att någon klämmer ett finger eller skär sig, beror på individens egen riskvillighet där jag och andra uppenbarligen inte tycker det är så farligt. Vi tycks som individer vara beredda att ta risken för ett skärsår, något som kommer in och skadar ögat eller att vi vrickar en fotled. Skador som inte några som helst rutiner och utbildningar i världen kan hindra. Det handlar om olyckor som bara beror på vår egen inställning och acceptans för att ta risker, olyckor som vi vet lätt kan utveckla sig till något med riktigt allvarliga konsekvenser.

Visst är det konstigt? Varför har vi den inställningen till vår egen personliga säkerhet och hälsa? Varför är vi beredda att utföra arbetsuppgifter utan att maximera vår egen säkerhet?

Mina sammanfattande frågor till våra huvudtillitsmän var: ”Bryr vi oss tillräckligt om vår egen personliga säkerhet? Blir vi upprörda om vi själva eller någon arbetskamrat råkar ut för någon mindre skada?”
Om inte, hur skall vi ändra på denna attityd?

Per-Ingemar

”Genom att inom ramen för ett totalentreprenadkoncept framställa funktionskrav, såsom bärighet och så vidare, kan marknaden, entreprenörer med konsulter, tävla om bästa tekniska lösning vilket är den som uppfyller funktionskraven till lägsta pris. De som är mest kreativa vinner då också upphandlingen. Idag vinner de som räknat fel. Eller de som accepterar den lägsta vinsten”

Så enkelt och så riktigt!
Varför krångla till diskussionen mer?
Mats Björs ord säger ju allt och det är egentligen ganska självklart!

Tack för Dina kloka ord Mats!

Per-Ingemar

Statistiken kring produktivitet i byggbranschen verkar vara en sådan.
Alla har vi hört om de exakta mätetal som statistikerna och politikerna använder sig av och som ”bevisar” den urusla produktivitetsutvecklingen som vår bransch lider av. Och många av oss har förvånat sig över talen därför vi inte förstår hur de tas fram eller vad de egentligen betyder. Dessutom har vi undrat över varför det extrema fokus som branschen haft på att finna ökad effektivitet och ökad produktivitet i branschen inte har gett någon effekt.

Nu har två forskare, Hans Lind och Han-Suck Song, kommit med följande resultat från sitt forskningsarbete i ämnet:
”Tvärsäkra konstateranden om att byggbranschen har så dålig produktivitetsutveckling baseras på en myt. De mätningar som görs är för osäkra. Inget vet hur produktiviteten ser ut.”

Kraftfulla uttalanden som är viktiga att ta till sig innan man uttalar sig allt för bombastiskt kring branschens utveckling.
Men kom ihåg att de inte heller säger att vi har en bra produktivitetsutveckling, de säger att vi inte vet, och det visste nog många av oss tidigare, eller i vart fall kände vi på oss det.

Låt forskarnas arbete bli startskottet på ett fortsatt arbete mot att finna några nyckeltal som branschen kan använda sig av i sitt vardagliga förbättringsarbete.
Låt oss ge våra forskare i uppgift att gå vidare!
För en sak är säker – det som mäts blir gjort! Klarar vi inte av att mäta vår produktivitetsutveckling på något sätt får vi inte heller någon bra utveckling!
Låt oss göra statistiken till en riktig sanning!

Per-Ingemar

Vi vill se mer innovationsvilja och större fokus på att öka effektiviteten, och självklart underlättas detta av totalentreprenader. Lika självklart som att det motverkas av att bara ett fåtal personer skall bestämma precis hur projektet skall utformas och produceras som i utförandeentreprenaden. Ju fler personer som får bidra med sina idéer och kunskaper, ju större möjlighet finns det för att innovationerna kommer fram och produktiviteten ökar.

Men det är inte så enkelt.
Det är många andra saker som spelar en viktig roll för innovationstakten.
Den allra viktigaste är människorna och deras attityd till samarbete, involvering och öppenhet för nya idéer.
Detta gäller för både byggherrarnas och entreprenörens medarbetare. Och, inte minst, människorna hos konsulterna.

Jag har sett projekt där alla förutsättningar för innovation och bra samarbete funnits i fantastiska entreprenad- och samarbetsformer, men där resultatet blivit katastrof. Å andra sidan har jag också sett projekt där allt är precis tvärtom. En entreprenadform som motverkar nytänkande och total brist på samverkanstankar, men ändå en fantastisk innovativ stämning där alla hjälps åt för att finna bättre lösningar och idéer och inga som helst oenigheter eller tvister uppstår. Bara bra produktivitet och stort engagemang.

Var ligger då skillnaden?
Ja på något sätt är det personernas attityd till samarbete och innovation, deras vilja att skapa förtroende för varandra samt det klimat som skapas på arbetsplatsen för att hjälpas åt. Jag har sett exempel på detta där felet ligger hos entreprenörens medarbetare och andra projekt där det är byggherrens personal som står för motståndet.
Det gemensamma är, att sätter vi medarbetare som har en positiv inställning för att finna bättre och mera effektiva lösningar tillsammans med likasinnade hos den andra parten, så lyckas vi fantastiskt. Men tyvärr inträffar också motsatsen. Oberoende av hur bra och innovativ entreprenadformen är, så motverkas alla nya idéer pga att personerna i projektet helt enkelt inte tror på upplägget och saknar förtroende för varandra.

Men, jag må erkänna att det är svårt att förstå att någon kan förordra utförandeentreprenader framför total- och funktionsentreprenader………….!

Per-Ingemar